VID LANDSVÄGEN

eller om det är en konst att köpa häst? Men här är det en konst att låta bli att köpa. Tur att stallet är fullt och kontot är tomt. Det är dock den totala avkopplingen. Trevliga människor, god mat och gott kaffe.

Igår kväll började jag läsa Sofie Bäärnhielm "Transkulturell psykiatri". Men fastnar i inledningsorden. Läser om hunden Artur som får komma till Sverige från Ecuador och lyssnar på reptotage om flickan Yara som blev mördad i Karlskrona.  Möjligheterna i livet är olika.

Det här med sport känns överskattat! 6000 pers i en lada som tittar på 12 män som jagar en snusdosa. Är det sport det? På enda sidan står en grupp och skriker, till en början helt ohörbara ramsor. En person står med ryggen mot arenan. Han ser på bara repriserna på storbildsskärmen. Efter 40 minuter är jag så sömnig att jag mest gäspar. Men det tar sig och efter en timme känner jag att jag skulle kunna gå hit igen. Sa jag förresten att det var hockey? Leksand vann !! Roligaste skylten: Vem behöver tunnelbana!

Vissa saker, små saker sätt sig kvar i hjärna. För precis åtta år sedan befann jag mig i Rom denna dag och denna timme. Eller snarare nu hade jag kommit fram till Orvieto. Jag skulle gå en två veckor inledningskurs genom Harvard Medical School. Det var för mig ett unikt tillfälle. Jag hade betalt kursen för egna pengar, de sista jag hade kvar av försäljningen av lägenheten. Jag hade varit 10 timmar i Rom. När jag kommer till biljettförsäljaren på Centralstationen i Rom och jag ska köpa en enkelbiljett till Orvieto så svara hon: Than you have to take the night train to Vienna. Inte nog med att detta var mitt livs äventyr, jag hamnade i en Agata Christie deckare. Jag tog nattåget och kring 22.30 var jag framme i Orvieto. Jag hade sett på kartan att det var max 1 km från tåg stationen till B&B/klostret där vi skulle bo. Kartan är ju platt!  Det är inte Umbrien!! av 1000 meter var det 250 meter rakt upp! Smal trapp, tung resväska. Men det blev några av det bästa veckorna i mitt l...