VID LANDSVÄGEN

Igår kväll gick filmen Hannah and her sisters på TV. Jag har sett filmen massor med gånger, så jag kände inte att jag behövde göra det igen. Det kom ett meddelande från Facebook. Vi var tre vänner från förr som tänkt samma sak samma stund. Det kändes mäktigt: Att vi sett filmen när vi var au-pairs i London 86-87 med pudelfrillor och allt. Och jag är glad att det inte lades upp något foto!  idag är det 29 år sedan min mamma väckte mig tidigt på morgonen och tv:n var på, extrasändning. Olof Palme var skjuten.  Det slår mig ofta att detta var en av de viktigaste händelser under min uppväxt. Hur hade det sett ut om det inte hänt? Under snart trettio år har det varit den nationens gåta. Men idag finns det vuxna människor som inte har något minne av den här mannen eller av mordet. Där 9/11 är den händelsen som omnämns i andan - jag vet precis vad jag gjorde. 

Ännu en  fantastisk söndag, började på bästa sätt med en lång tur i skogen med härliga galopper. Vårkänningar redan i slutet på februari. Det knakar i skogen och bäckarna porlar. Om bara förkylningen ville ge sig så är livet på topp. Den gångna veckan har jag levt på känslan från Storycoachingen. Det var en fantastisk resa , eller snarare början på en resa som jag inte vet målet på.

YJag bestämde mig inatt, att stå fast vid vad jag trodde ( och tror) på. Och skulle fått kosta jobbet. Men nu gick det inte så långt. Men det kändes oerhört viktigt att fatt ett beslut som jag skulle kunna leva med. Nu sitter jag och väntar på veterinären för besiktning. Våra vägar kommer att skiljas