VID LANDSVÄGEN

Så här med det fjärde ljuset tänt och en vecka kvar till jul så känner jag att adventsljusen får bli en symbol för hur december känns. Första ljuset är det inte så mycket kvar av, en del stearin har runnit ut över ljusstaken ( och bordsduken). Men för varje vecka - en vecka närmare ljuset. Nu när alla ljusen är tända så både lyser och värmer det. och håll ut mina vänner - det är inte bara jul nästa helg ljuset kommer åter. Och det är väl det vi firar, eller?

Bilen är på verkstan och jag passar på att ta lite ställtid med beskök i verkligheten . Dvs en Latte på Preem. Undertiden så överför jag en konversation mellan två äldre herrar . Det är inte så mycket vad de säger som hur de säger det. För det först har de en Avestadialekt som får Robert Gustavssons imitation av Tony Rickarsson att blekna. De pratar om andra människor, både kända och okända med i stort sett bara negativa omdömen där varannat ord är en svordom. Dock ska sägas till deras försvar att det förekommer inte ett enda racistiskt uttalande. Men tänk på det kära vänner, att svordomar låter mer illa än de är obehagliga att säga. Dessa två herrar verkar inte ens arga.  Själv känner jag mig som klippt ur en amerikansk feelgood film där Chris Rea har skrivit ledmotivet.