Föreningslivets våndor

En lång vinter har jag längtat efter våren. Å så kom den å allt på en gång. Förkylning , allergi och alla dödssjukdomar ni kan tänka er. Jag fattar inte, men jag har alltid sett på mig själv som en frisk och kry person. Men jag blir så dödsjuk. Jag tror att jag kommer att dö i allergi, inte astma eller andnöd. Nej, ett hejdlöst snorande och nysande. Mina slemhinnor har dragit till sig all björkpollen i södra Dalarna. Så det där gula ni ser på bilarna är mitt snor (fy va äckligt).
Jag måste nu bli en av de är Claritynknaprande snorbollarna som lägger lika mycket pengar på pappersnäsdukar som på kläder. ( tygnäsdukar är så snuskigt).

Jag tillbringar stor del av min fritid till föreningslivet. Och jag ser ett visst nöje i det. Jag tävlar inte själv men jag tycker om att se andra tävla. Jag har inga egna barn men tycker att det är viktigt att andras barn har en vettig sysselsättning. Men ibland så frågar jag mig om det är så nobelt. Är det inte så att denna tid är till för att bygga mitt eget ego. Att få bekräftels samtidigt som jag gör något som jag tycker är kul. Varför retar jag ( och andra med mig) mig på när andra människor skor sig på ideell verksamhet? Eller säger att de inte vill vara med om de inte får betalt? När vi andra ägnar ledig tid gratis, är det viktigare bara för att man får betalt? Kan gratis inte vara av bra kvalitet? Eller är det så enkelt att proffs kostar. Och genom att kosta blir man ett proffs!! Det kanske är jag som inte värderar min gratis/fritid lika dyrt som min arbetstid. Arbetstiden har någon, i detta fall min arbetsgivare, satt ett pris på. Fritiden prissätter jag själv.
Jag måste funderar mera på detta, kanske återkommer jag i frågan om prissättningen.
Min poäng är att jag tror inte att det är många som helt utan egen vinst i sikte gör något, vi vill bekräfta oss själva och gör det genom att få andras uppmärksamhet!