The last thing on my mind

Just nu så kommer den där svidande klumpen i magen för ofta för att det ska vara sunt. Mycket att göra på jobbet, hästarna, ekonomin ja det är mycket. Jag tänker mer på att ge hästarna bra, balanserad kost än vad jag själv stoppar i mig. Jag tänker mer på hur mycket skrikande tonåringar orkar med än vad jag själv står ut med. Jag sitter och hör kollegor säga att de är raka och lätta att kommunicera med när jag inte förstår ett ord av vad de säger. Jag säger till min libyske pskykläkare till kursare att "det är bara den som låter sig trampas på som blir trampad" och sitt i möte med en svensk psykläkare och låter honom göra ner mig totalt.
Hur dum får man vara, finns det någon gräns för vad 230 högskolepoäng gör för nytta?
Eller är detta bara ett behov av dålig bekräftelse, som vilken loser som helst. Svårigheten är att se att jag har samma kamp att ta med mig själv som "mina" gapande, missbrukande tonårstjejer. Å dom har problem.