om att vara god
Senaste veckorna har mina moralfilosofiska funderingar tagit mycket tid. Vad är en god människa? Är jag en god människa? Vill jag vara en god människa? Det där sista är naturligtvis inte en fråga jag går omkring och funderar på. Jag vill självklart vara en god människa. Så långt har jag ändå kommit att jag tror att alla vill vara goda, utifrån sin uppfattning om vad det är att vara god. So far so good. Men jag har under den senaste veckan gått med i Rädda barnen och Röda korset. Jag funderar på att (för tredje gången) skaffa mig fadderbarn och jag inser att jag måste börja pensionsspara, naturligtvis i en etisk fond. Jag kommer även att släcka lyset en timme den 28 mars!! Av omtanke på miljön och ren godhet.
Idag kom backlashen. Jag kom på varför jag inte kan se på mig själv som helt igenom god. Det finns människor som jag tycker så illa om att jag blir helt likgiltig. Jag skulle kunna säga vad som helst. För bara vetskapen om att det kommer att sår dem, irritera dem eller göra dem heltokiga får mig att njuta. Jag vet inte vad de är som väckar denna känsla i mig. När jag var yngre skulle jag haft instinkten att klappa ner dem. Men idag känner jag bara - ingenting. Eller bara skada och göra ont. Men dra ut naglarna med tång, häng dem upp och ner med en påse chilipeppar över huvudet är inte tillräckligt, det måste göra ont på insidan. Från halsgropen, in i hjärtat, ner genom magen och i underlivet.
Nej jag är absolut ingen god människa. Men jag skulle aldrig förmå mig att gå genom eld och vatten för att göra detta. Jag bryr mig för lite. Likgiltigheten, det är den som skrämmer mig.
Jag får återgå till mina texter och fundera över hur detta kan mötas och åtgärdas.
För övrigt har veckan inneburit en rallysväng i snödrivan hoppas att det är året enda. Bilen höll, tack så mycket.
Idag kom backlashen. Jag kom på varför jag inte kan se på mig själv som helt igenom god. Det finns människor som jag tycker så illa om att jag blir helt likgiltig. Jag skulle kunna säga vad som helst. För bara vetskapen om att det kommer att sår dem, irritera dem eller göra dem heltokiga får mig att njuta. Jag vet inte vad de är som väckar denna känsla i mig. När jag var yngre skulle jag haft instinkten att klappa ner dem. Men idag känner jag bara - ingenting. Eller bara skada och göra ont. Men dra ut naglarna med tång, häng dem upp och ner med en påse chilipeppar över huvudet är inte tillräckligt, det måste göra ont på insidan. Från halsgropen, in i hjärtat, ner genom magen och i underlivet.
Nej jag är absolut ingen god människa. Men jag skulle aldrig förmå mig att gå genom eld och vatten för att göra detta. Jag bryr mig för lite. Likgiltigheten, det är den som skrämmer mig.
Jag får återgå till mina texter och fundera över hur detta kan mötas och åtgärdas.
För övrigt har veckan inneburit en rallysväng i snödrivan hoppas att det är året enda. Bilen höll, tack så mycket.
Kommentarer