VID LANDSVÄGEN

3 ½ dagar kvar!! Efter snart 20 år med socialt arbete ska jag ta klivet till något helt nytt. Visst var Migrationverket nytt på sin tid - men inte på samma sätt. Kul och spännande och sånt gillar jag. Att hålla kvar känsla att det kommer att vara kul känns som det svåraste. Jag får en massa tanker om hur det skulle kunna komma att bli. Problem och domedagsprofetior - de måste jag hålla ifrån mig. Det är intressant att reflektera över omgivingen. Och vad som händer, eller snarare inte händer. Jag gör mitt och tar inget ansvar för resten. Om någon frågar : har jag betalt min skuld - som Ulf Lundell skulle sagt

Jag hade börjat se fram emot semestern så till dem milda grad att jag köpt gymkort bara för att vara väl förberedd. Beach 09 tänker någon -nej tack det konceptet har aldrig varit något för mig. Efter de senaste årens ridskador, en avsliten lårmuskel, en skadad armbåge och ett urleddraget knä är det bäst att träna lite inför ridsemester i Italien (yippie) i maj. Jag har hunnit träna fem gånger och kände redan att både knäet och armbågen blëv bättre. Vad händer? jo jag far av hästskrället igen och sliter upp det där nästan bra-iga knät. Det sa liksom bara floff. Jag trodde, naturligtvis, att jag skulle dö. Jag gör nämligen oftast det när jag blir sjuk eller skadar mig. Men knäet satt kvar, om än några storlekar större, men kvar satt det. Nästa katastrof väntar runt hörnet, jordskalv i Italien. Nu pratar vi Katastrof. Vilket inneburit att mitt knä nu är smärtfritt (kanske inte), men det måste ställas i proportion till det andra. Jordskalvet är lite söder om vårt resmål... känns som lite ...

Jag sitter på mitt arbetsrum och ser ut genom fönstret med nya perspektiv. Dels för att mina mycket uppskattade hyresgäster har huggit ner det STORA trädet som skymt utsikten. Jag hoppas nu på en sommar där myggen blåser bort och inte fastnar i träden. Jag har numera helt (nåja) fri utsikt till vattnet, och inte bara vid extremt högvatten. Den fria utsikten innebär att jag kan ha total koll på hur hästarna har det och jag förbannar nu människor som inte tänker själva. Och jag måste åtgärda detta så fort teet är urdrucket. Jag var i Stockholm igår. Solen sken och huvudstaden visade sig verkligen från sin bästa vårsida. Nationalmuseum, lunch, NK och fika. När jag återvänder till centralen har jag ont i fötterna och ser fram emot att få komma hem. Vad här det som gör stan så tilldragande? It beats me.. När jag kom hem satt jag på yttertrappen en stund och drack en kopp te. Ny sort inköpt på NK. Fåglarna sjöng och solen värmde. Vad är inte det värt mot att trängas med människor och gå in i...