För 27 år sedan åkte jag till London för att jobba som au-pair. Ganska exakt, jag tror att det var 12/9 . Det var inte den lyckligaste tiden i mitt liv, men oerhört lärorikt. If there is a road down, you bet there is one up. Varje år när träden får gula löv och dimmorna lägger sig får jag en oerhörd längtan till Hyde Park, A diffrent corner med George Micheal och En fri man i stan med Ulf Lundell. För det var i det elementet jag tillbringade min lediga tid. Att promenera i parken med freestyle och kassettband. Hösten, precis som våren är den där brytningen och i något nytt.Tid för nystart. Och ny, 27 år senare är det fortfarande George och Ulf, men nu i iphonen, digitalt. Men jag sparkar fortfarande löv, nu i min egen park som känns lika stor som Hyde Park. Och konstaterar att när livet känns bra är svårigheten att stanna där och tillåta sig att ha det bra. Känns minst lika jobbigt som att vara 19 år och sparka löv i en storstad.