Jag ska aldrig klaga mer...på ett tag

För 10 dagar sedan råkade jag ut för en olycka. Vi hade hopptävlingar i stallet och jag fick ett hinderstöd/ infångare i huvudet. Kanten på stödet slog mig över tinningen och själva metallregeln som man hänger det i slog till i benet bakom örat. Det kunde gått riktigt illa. Nu gick det bara ganska illa. När huvudvärken gått bort, efter 5 dagar, varav dag tre var ganska besvärlig, då märkte jag att jag hade ont i käken och tänderna. Som den hypokondriker som jag är så törs jag i inte gå till doktorn. Eller jag har inte haft tid. Men efter att ha genomlevt spräckt skallben, tandlossning, krossad trumhinna (hörseln har det aldrig varit något fel på) så ringde jag till vårdcentralen. Togs på allvar och kommentaren när jag berättade att jag gått hem och lagt mig och sovit i 14 timmar efteråt blev " kanske inte det bästa du kunde göra". Jag ringde kl 9 och fick komma till läkaren kl 11.30, det är nästan snabbare än akuten. Blev riktigt genomgången. Men, när vi sitter där så börjar jag säga att, ja det var nog inte så farligt, medan jag tänker " ska jag berätta om tinnitusattackerna som jag haft tre gånger den senaste veckan, eller att jag inte kunnat tugga på vänstersida? " Nej jag gör inte det, vill inte verka påstridig. Jag kan berätta att det var samma läkare som läste lusen av mig när jag sökte för att jag trodde att jag hade fått hjärtinfarkt, men tyckte jag kunde köra bil själv in till röntgen. Det var panikångest, men jag fick vackert vänta på sjuktransport den gången. 

Hur som helst blev rådet tandläkaren. Jag ringde och fick tid kl 18.20!!!! Den tiden är det inte så mycket övrig service i Avesta kan jag meddela. Jag kom in och berättade vad jag hade gjort. Tandläkaren titta på sköterskan, "här behöver jag en ???" De tar in mig i ett rum med något som ser ut som en blandning mellan en synundersökning och mammografi. Där står jag som fastlåst medan en skärm snurrar runt axlarna och den spelar klassisk musik. Hur som helst. Käken är hel med en tand hade sprukit. Jag gillar tandläkare som bara gör. Och innan jag vet ordet av har tandläkaren bedövat halva mun och bänt ut en halv tand. Sedan har hon tryckt dit något som smakar pepparkaksdeg. Vilket jag hoppas att det inte är.

När jag går på Willys för att fördriva tiden så att bedövningen går ur och jag får äta mat så är jag bara så tacksam. Tacksam för att jag bor i ett land där jag får hjälp när jag behöver den, tacksam för att läkare och tandläkare kan göra sitt jobb utan att behöva kontrollera med något försäkringsbolag, utan att de kan ge mig det som behövs. Inte för mycket, men det som behövs. I ett annat land,  om jag varit en person utan personnummer, eller i  en annan värld hade jag kanske bara fått en ask smärtstillande för tandvård är bara för det riktigt rika. Vi andra hade bara haft råd att gå dit om tänderna skulle dras ut. 

Jag vill bli påmind om detta nästa gång jag klagar på vården!