What I know for sure- vetenskap eller ej

Igår kände mig som en tonåring 😤😩😊 eller vad det nu var. På väg hem från jobbet var jag helt dränerad på energi. Men stallet är ett måste och när jag kommer dit känner jag hur energin återvänder. Hästarna (och andra djur) har en förmåga att ge mer energi än det tar. Om det är vetenskap eller inte men jag vet att det fungerar. Oxcytocin eller inte? De som tror sig veta att det bara är beröring som ger välbefinnande har troligen inte daglig nära kontakt med djur. Det räcker med att komma in i stallet, en vintermorgon kl 7, höra gnäggningarna, känna lukten, sedan värmen och alla idioter kan dra åt helvete. I den känslan orkar vi skotta oss in i stallet, pulsa ut med hästar, skotta skit. Den känslan bär oss över leran vår och höst. Den känslan gör att vi lägger förmögenhetet på sadlar, täcken och tävlingar. Pengar som alla psykologer traktar efter, för de går miste om massor med terapitimmar. Hästar ( och andra djur) får inte räknas som friskvård. Hur skulle skolkuratoret och BUP hantera alla dessa hormonneurotiska tonårstjejer som använder stallet och hästar som hjälp att hantera en helt oförstående  omvärld? Eller företagshälsovården, det finns inte rehab program för hysteriska ponnymammor. De jobbar och sliter för att spendera tid och pengar på barn och ponnier. De har inte tid för annat. 

Så låt mig presentera två tungviktare inom terapibranschen. Två utlänningar med dubiösa skäl att få stanna i landet. Tysken har, efter snart tio år inte lyckats förstå vitsen med skogar och fält. Han längtar tillbaks till tyska sandpaddockar. Men har fått mig att återfå fokus många gånger. Annars hade det gått åt pipan för oss båda.

Här kommer irländaren, som prövar mitt tålamod. Han tycker att det ska vara mer frihet, stängsel,  tråd, och hinderbomar är överskattat, lerinpackning is da SHIT och ska det springas, ska det gå fort.