VID LANDSVÄGEN

Så här med det fjärde ljuset tänt och en vecka kvar till jul så känner jag att adventsljusen får bli en symbol för hur december känns. Första ljuset är det inte så mycket kvar av, en del stearin har runnit ut över ljusstaken ( och bordsduken). Men för varje vecka - en vecka närmare ljuset. Nu när alla ljusen är tända så både lyser och värmer det. och håll ut mina vänner - det är inte bara jul nästa helg ljuset kommer åter. Och det är väl det vi firar, eller?

Bilen är på verkstan och jag passar på att ta lite ställtid med beskök i verkligheten . Dvs en Latte på Preem. Undertiden så överför jag en konversation mellan två äldre herrar . Det är inte så mycket vad de säger som hur de säger det. För det först har de en Avestadialekt som får Robert Gustavssons imitation av Tony Rickarsson att blekna. De pratar om andra människor, både kända och okända med i stort sett bara negativa omdömen där varannat ord är en svordom. Dock ska sägas till deras försvar att det förekommer inte ett enda racistiskt uttalande. Men tänk på det kära vänner, att svordomar låter mer illa än de är obehagliga att säga. Dessa två herrar verkar inte ens arga.  Själv känner jag mig som klippt ur en amerikansk feelgood film där Chris Rea har skrivit ledmotivet.   

Jag är uppväxt i Dalarna , bott i Norrland, tillbringat vintrar i London och Kapstaden . Men det finns ingstans som är så kallt som SL-perronger ☃️.   Varsomhelst, idag i Uppsala, men kallt hursomhelst!

Vilken höst det varit - det har varit vinter också. Men nu är det höst igen! Tiden går naturligtvis jättefort och att hinna allt som jag föresatt mig har varit omöjligt. Mycket tid och energi har under det gångna året lagts på något som har visat sig vara helt onödigt. Än en gång har människor visat att man står sig själv närmast och att det finns personer som anser sig har rätt att bryta överenskommelser som görs känns hårt. Men är det inte det livet handlar om att inse att vi har olika drivkrafter och att ta hand om sig själv i första hand. För att det är bara genom att göra det som jag kan hjälpa andra. Vi har skapat oss teorier om hur vi tänker att detta ska fungera och när någon avviker alltför mycket från detta så är risken att andra dras med ner i skiten, mår dåligt och blir sjuka. Lite flummigt formulerat kanske. Men summa summarium är att vi alltid måste titta på oss själv och det är det enda vi kan göra något åt. När andra människor blir verktyg för att jag ska få som jag ...

På väg hem från en trevlig eftermiddag i Stockholm  Fixat pengar ( öppet för fria fantasier) shoppat på NK och minglat. Insett att allt går i cirklat och att det är undrrbart att träffa nya människor. På väg hem så insåg jag att två matskedar olivolja, en oliv, tre små bitar parmesan och lite rysk kaviar blev middag idag. Men å andra sidan åt jag ost med champinjonsoppa till lunch .   Jag köpte en mjölk att dricka på tåget. När jag dricker den så läser jag innehålls förteckningen på en förpackning med proteindryck, som ska vara både nyttigt och inne. Jag slås av tanken när ska mjölk bli inne. Jämför dessa två och fundera en stund vad du hellre häller i dig?     Det ena kostar 10 kr och den andra 27 kr. Det är bara att välja .

Äter sen lunch på Kulturhuset. Champinjonsoppa toppad med riven ost och ruccola . De hällde det som var kvar av osten över soppan. Nu har jag kommit ner till något som liknar soppa😜  

En förpackning Polo och en ganska ful heltäckningsmatta. Känns som ganska mycket Irland  

      Hela tiden och överallt

Vissa stunder är jag på väg att kasta in handduken och bara ge upp. När tårar av trötthet brinner bakom ögonlocken. Men så kommer tanken: jag ska inte ge upp jag ska fixa det här och det kommer att gå, det är det enda alternativet.  Sedan kommer mötena,   Oväntade och väntade.  Stödet från min personal och ungdomarna. Ett telefonsamtal från någon som löst problemet, eller inte, men inte gett upp.  Sedan stunden på hästryggen med den totala takten och känslan av flow. Jag känner en enorm tacksamhet till de människor jag får möta i mitt liv de ger mig balensen och perspektiven. Dagen avslutades med att försöka få in tre UFO:n till hästar på egen hand. Och det är emot mina principer att jaga hästar. Men jag ställde mig mitt i hagen och tillslut följde de med. Nu funderar jag på vad jag ska använda det sista av energi till: yogpass, diska eller gå och lägga mig. Eller alltihop.

Vilken dag det blev. Lunch och häng med A2 . NK och ett varv på Östermalm. Hembesök på The Storyhouse Stockholm hos två oerhört kreativa kvinnor. Slutade dagen på vernissage Circle of Life

Jag tänkte att jag skulle äta lite nyttigare. Jag tror att det skulle hjälpa mitt system att balansera sig. Härom kvällen skulle jag prova den fantastiska guldmjölken. Men fy för den lede så hemskt. Jag vet inte om synen eller smaken var värst. Troligen synen. För det såg ut som Indienbajs. Som det ser ut efter två veckor i Indien med lite magåkomma och mycket indisk mat. Riktig indisk - tamilsk mat. Jag bespara er bilden. Men nu prövar  jag en blåbärsboll. Inte tokig alls, men den hade bara behövt vara 1/2 så stor. Faktiskt bättre än chokladvarianten. Välkommen till det nya livet!

Tre presenter i ett Skogen , vädret och hästen. Älskar livet på landet!

Nästa gång du ser filmerna med flyktingar över Medelhavet tänk på att de flesta lämnar det liv som vi har nu. Ett gott liv, med en tillvaro de känt sig stolta över, vänner och familj de känt sig älskade av. De har lämnat det, för att komma till, fred och inte behöva frukta för sitt liv. Men allt annat som gör oss till människor har de lämnat. För en tillvaro där de flyttas från den ena meningslösa tillvaron till den andra i form av Migrationsverkets flyktingförläggningar på svenska landsbygden.  Att titta på kort, som skulle kunna vara från en medelhavssemester med en båtutflykt och veta vad det egentligen var, är en HELT absurd upplevelse. Ett stort tack till alla som delar med sig av sina upplevelser och får mig att se bortom petitesser i tillvaron och vad som verkligen räknas.  Namaste

Jag klarade det! Jag har kört bil ut från Dublins flygplats, till Cavan och tillbaka till Dublin och flygplatsen. Känner mig just nu lite bättre än alla andra. Min irländska frukost bestod idag av provsmakning av irländsk whiskey, samtliga prov , inalles 5 stycken och 1/2 liter Guinness. Kan inte bli mer irländsk än det. Imorgon blir det korv och cheddarost till frukost. 

Auktion på Cavan, det är ett studium av hästar och människor. Timmarna går och det är många hästar kvar. Orken börjar tryta. Utroparna har stått i båset sedan kl 11. På eftermiddagen dök en liten medhjälpare upp. Han står bredvid och gör som se stora grabbarna. Allt för att hålla humöret och orken uppe. 

jag checkad in på jobbet strax efter 8 och jag checkade ut strax efter 22. Efter en mycket varierad atbetsdag är jag åter påmind om vilket viktigt jobb jag har, att det är världens roligaste, att jag har den bästa personalen och de bästa ungdomarna. Men jag blir förtvivlad över de människor som inte respekterar andra människor. Och jag är orolig över vart vi är på väg. Lite förbanad är jag över att min grymtande kyl gett upp och att katterna blivit galna.