Berg och dalbana

Vissa stunder är jag på väg att kasta in handduken och bara ge upp. När tårar av trötthet brinner bakom ögonlocken. Men så kommer tanken: jag ska inte ge upp jag ska fixa det här och det kommer att gå, det är det enda alternativet. 
Sedan kommer mötena,  Oväntade och väntade. Stödet från min personal och ungdomarna. Ett telefonsamtal från någon som löst problemet, eller inte, men inte gett upp. 
Sedan stunden på hästryggen med den totala takten och känslan av flow.
Jag känner en enorm tacksamhet till de människor jag får möta i mitt liv de ger mig balensen och perspektiven.
Dagen avslutades med att försöka få in tre UFO:n till hästar på egen hand. Och det är emot mina principer att jaga hästar. Men jag ställde mig mitt i hagen och tillslut följde de med.
Nu funderar jag på vad jag ska använda det sista av energi till: yogpass, diska eller gå och lägga mig. Eller alltihop.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

På resa ut i landet, måste göra det oftare!

En vanlig kväll i maj

Att vara nån