VID LANDSVÄGEN

Jag blir så glad när jag kommer till en butik och personalen är helt underbar. Och jag blir ännu gladare när jag kommer till butiken på eftermiddagen, när personalen stått där hela dagen och fortfarande med ett, faktiskt genuint leende och utan stress fortfarande är lika tillmötesgående. Det hände mig igår på Teliabutiken i Kupolen, Borlänge. Jag har för, vilken gång i ordningen har jag glömt, tappat min iphone i stallgolvet och spräckt glaset. Efter lite diskussion om det verkligen var så att försäkringen täckt den här telefonen eller inte så gick jag hur som helst dit. Det var två veckor sedan och Caroline B var lika trevlig då. Fixade så att telefonen var inlämnad. Frågade mig flera gånger om jag hade säkerhetskopierat, om jag ville låna en telefon från butiken under tiden. Och flera saker som hon säkert visste brukade gå fel när telefoner lämnades in. Nu kom jag tillbaka två veckor senare och skulle hämta ut min telefon. Caroline B. kom ihåg mig -  jo faktiskt gjorde hon...

Hela våren har gått, och frustrationen har stigit. I över 15 år har jag jobbat med flyktingar. Men det här har varit den jobbigaste perioden. Och ja, det är värre än hösten 2015 när det strömmande in människor som sökte skydd i Sverige och jag det är värre än 2005 när jag funderade över mitt eget uppdrag. Men med över 25 år inom socialt arbete så har jag övat mig i att jobba hårt, se hopp där det kanske inte finns något, se humor i situationer som utomstående inte förstår humorn i. Och att arbeta med insikten att jag har större möjlighet att påverka ett system inifrån. Men nu är det tungt. Jag har inget problem att se att alla som kommer till Sverige ska inte stanna i landet och utmaningen är att hjälpa dem till en annan plats i världen på bästa möjliga sätt. Men när barn - och ja det var barn som kom hit för två år sedan- har satsat  2 - 2,5 år av sitt liv. Men hopp och förtvivlan, får detta krossat efter två år!! Tillbaka till Afghanistan och Somalia, länder dit vi övriga...

För över 25 år sedan, en sommardag 1991 kom jag till Heleneborgsgatan på Södermalm. Det var en varm sommardag, Stockholm var ganska tomt på folk. Jag var på väg ner för att träffa kompisar på Långholmen. Jag hade promenerat från Södra station och hade gått fel, skulle gå Högalidsgatan ner till Långholmsgatan, en gick lite för långt. När jag svänger in på Heleneborgsgatan, som är så där sommarvarm som bara en sommarstad kan vara, spelar någon klarinett vid ett öppen fönster och det ekar mellan husen. Och just där och då så beslutade jag mig: Här ska jag bo!! Ett år senare på födelsekalas hos en kollega hör jag någon säga : Vet ni någon som behöver hyra en lägenhet på Heleneborgsgatan? JAAA!! Jag hade tänkt mig en paradvåning med utsikt över gatan och mot Riddarfjärden. Där jag kunde öppna fönstret och spela cooljazz, så att det ekade över gatan. Nu var Heleneborgsgatan 20, längst ner mot porten. Men det var Heleneborgsgatan, och är bodde jag i två år.  Och visst är det så, a...

    En som vill ta selfie, en stor och en liten. Ingen vill täcke på sig. Och de får bestämma själva.

Ove är tillbaks från dödsriket, igen . Förra lördagen trodde jag att han dog i mitt knä . Inlindad i en filt och han var helt utslagen. Men ni har han piggat på sig. I gammal god form - nästan. Tacksam för det dyraste fodret de har på Zoo-affären. But he is worth it - almost.

Två dagar på kurs inlösningsfokuserat ledarskap wow!! Kul med inspiration kul med nätverkande energiboost yes Trots detta drog jag fötterna efter mig i stallet, två timmar efter att hovslagaren åkt - bara för jag kunde. Nu är det naked pasta - bara pasta till middag, falsksång av Bob Dylan, och ... inget mer. Ja just ja, lite fattigare på pengar och lite rikare på hästar. 

När Peder Fredricsson beskriver hur han känner sig som ett med sin häst är nog en känsla som alla ryttare önskar. Och som vi kan göra likaväl en kall januaridag i mörker som vid inridning på en OS-final. Att älska sin häst - utöver det vanlig och något som varje hästtjej någon gång känt. Det är därför vi gör saker som ligger bortom alla vett och rimlighet.   Jag vet att jag är lite väl tårmild -och i går kom tårarna igen. Rörd till tårar - kanske inte så mycket av jobbet som alla idrottsmän och kvinnor gör. De flesta av oss sliter i vardagen. Och det är ligger lika mycket slit bakom Peder Fredricsson som för Henrik Stensson - men ändå så stor skillnad. Det som gör mig mest rörd i Jerringpriset kan ge uttryck för så mycket förakt för en stor del idrottssverige  och i de flesta av dem flickor. Och till krönikören i Expressen som redan innan Peder Fredricsson fick hela Sveriges stöd, formulerat sin avsky mot ca 280000 personer som la sin röst på Peder...

Nyheterna pratar om president skiftet i Washington och jag undrar hur det kommer att beröra mig. Troligen, men frågan är hur jag själv ska agera för att hålla mig i något så när balans. När någon del är ur rubbad ur läge påverkas hela systemet. Jag har ont i svanskotan, troligen ett resultat efter sensommarens avramling. Nu har jag också ont i nacken ock knäet. Men det är tydligt att det hänger ihop när jag gör min morgonyoga. Nu har jag fått loss lite spänning i bäckbenet, och då känner jagvinte av knäet. Så är det, det hänger ihop. Under tiden äter jag min apelsin varje morgon och tänker på en granne vi hade när jag växte upp. Gustav och Valborg var två syskon bodde tillsamman på en liten går i byn. Gustav berättade för min pappa: Valborg och jag har delat på en apelsin hela vintern, och vi har hållit oss friska !  Det vi tror på håller oss vid liv.  Ha en bra dag

Julen är över, och trettondagsurn är här. Fråga mig inte hur det stavas, starkt dialektalt uttryck från min barndom. Om ni tänker tillbaka, visst är det ofta oväder över trettonhelgen! Snö och kyla, eller minns jag fel.... Nu är det -23 och solen är på uppgående. en helt ok dag för att sätta sig ner och fundera över det nya året.