Det blir fan aldrig.....
Vems är ansvaret? Att jag aldrig kommer igång , jag gör vissa ganska omfattande försök.
Vem bär ansvaret för att tiden bara rusar iväg. Något måste jag ju göra - för annars skulle väl inte tiden gå så fort. Men det är känslan ... Lite eftertänksamhet är på sin plats.
Det är ett år sedan idag som jag åkte till jobbet senast. Onsdagen den 15 augusti 2018 var känslan att mattan drogs undan för mig. Min chefer som jag samarbetat med och haft respekt för sa uttrycklingen: vi litar inte på dig och vi vill inte ha dig här. Nu har det som sagt gått ett år. Jag har , vilket jag skrivit tidigare upplevt chock i fullt medvetande och det är intressant. Jag bestämd mig från början att det här är början på något nytt. Och jag känner mig stolt att jag hållit fast vi detta. Det är trots detta lätt att lägga på sig offerfilten och känna att jag vill dra den över huvudet. Jag är övertygad om att mitt liv har tagit en ny väg. Vart det bär vet jag inte. Det är resan som är målet.
Nej, det kanske är så att livet i bland, ganska ofta inte blir som man tänkt sig. Men det blir, på ett annat sätt. Om det är så att du bestämmer dig för saker och du inte hittar kraften till att göra dessa, kanske det är lämplig att fråga varför? Inom KASAM ( känsla av sammanhang) är det tre tillstånd som måste infinna sig för att vi ska tycka att livet är värt något: hanterbart, meningsfullt och begripligt. Det kan vara så att en av dessa inte infinner sig omedelbart och då kan det vara angeläget att fundera ut det. När jag lämnade Omsorgsförvaltningen i Avesta, den 15 augusti så var dessa tre tillstånd helt bortblåsta. Vägen ner för trappen och in i bilen var bara ett tillstånd i trans. När jag satt framför ratten så insåg jag att jag inte skulle klara av att köra hem, lite över 2 mil. ( Jag ringde en vän och satt där och käkade pannkaka några timmar). Och efter några var det hanterbart och jag hade skapt en egen begriplighet för vad som hänt. Från den stunden så har jag många många gånger fått tänka ut Varför? Bara av den anledningen att det ska vara möjligt att ta sig vidare. För mig så var det inte möjligt att vända om och gå tillbaka. Vilket i och för sig varit bra, det har tvingat mig framåt och vidare. Detta är inte fallet när det gäller de flesta förändringarna i livet. Vi kan välja att stanna kvar och gå vidare i samma spår.
Och, det är väl det som är det svåra att faktiskt spåra ur och ta en ny väg. Det finns massor med liknelser i vardagslivet.
Det var väl fan om jag inte skulle ta mig vidare med även små vardagliga saker som anlägga ett nytt trädgårdsland och föra klart tapetseringen. Hur det blir, det vet jag inte, med det blir , något.
Vem bär ansvaret för att tiden bara rusar iväg. Något måste jag ju göra - för annars skulle väl inte tiden gå så fort. Men det är känslan ... Lite eftertänksamhet är på sin plats.
Det är ett år sedan idag som jag åkte till jobbet senast. Onsdagen den 15 augusti 2018 var känslan att mattan drogs undan för mig. Min chefer som jag samarbetat med och haft respekt för sa uttrycklingen: vi litar inte på dig och vi vill inte ha dig här. Nu har det som sagt gått ett år. Jag har , vilket jag skrivit tidigare upplevt chock i fullt medvetande och det är intressant. Jag bestämd mig från början att det här är början på något nytt. Och jag känner mig stolt att jag hållit fast vi detta. Det är trots detta lätt att lägga på sig offerfilten och känna att jag vill dra den över huvudet. Jag är övertygad om att mitt liv har tagit en ny väg. Vart det bär vet jag inte. Det är resan som är målet.
Nej, det kanske är så att livet i bland, ganska ofta inte blir som man tänkt sig. Men det blir, på ett annat sätt. Om det är så att du bestämmer dig för saker och du inte hittar kraften till att göra dessa, kanske det är lämplig att fråga varför? Inom KASAM ( känsla av sammanhang) är det tre tillstånd som måste infinna sig för att vi ska tycka att livet är värt något: hanterbart, meningsfullt och begripligt. Det kan vara så att en av dessa inte infinner sig omedelbart och då kan det vara angeläget att fundera ut det. När jag lämnade Omsorgsförvaltningen i Avesta, den 15 augusti så var dessa tre tillstånd helt bortblåsta. Vägen ner för trappen och in i bilen var bara ett tillstånd i trans. När jag satt framför ratten så insåg jag att jag inte skulle klara av att köra hem, lite över 2 mil. ( Jag ringde en vän och satt där och käkade pannkaka några timmar). Och efter några var det hanterbart och jag hade skapt en egen begriplighet för vad som hänt. Från den stunden så har jag många många gånger fått tänka ut Varför? Bara av den anledningen att det ska vara möjligt att ta sig vidare. För mig så var det inte möjligt att vända om och gå tillbaka. Vilket i och för sig varit bra, det har tvingat mig framåt och vidare. Detta är inte fallet när det gäller de flesta förändringarna i livet. Vi kan välja att stanna kvar och gå vidare i samma spår.
Och, det är väl det som är det svåra att faktiskt spåra ur och ta en ny väg. Det finns massor med liknelser i vardagslivet.
Det var väl fan om jag inte skulle ta mig vidare med även små vardagliga saker som anlägga ett nytt trädgårdsland och föra klart tapetseringen. Hur det blir, det vet jag inte, med det blir , något.
Kommentarer