VID LANDSVÄGEN

Igår hade vi Slånkhoppet på ridklubben. Först en Pay&Jump, det innebär att man hoppar en bana på valfri höjd. Jag hoppade 60 cm och 75 cm. Tekniken är väl sådär. Men jag är stolt över att jag ställde upp och att skänkel låg där den skulle, fältsits och tramp i stigbygeln. Sedan hade vi höjdhoppning. Ida E-H, Elin, Ida B och Susanne! Vilka tjejer!! Och vilka hästar!! Det såg så enkelt ut. 1,65!! det är samma höjd som de högsta tävlingar Internationellt går på. Och det hoppade Ida och Ida. Susanne och Elin var både med till 1, 40. En normal häst ä ca 1,65. Det var spännande och imponerande. Ida E-H vann, hon hoppade 1,65 utan att riva. Det är min personal det!! De fina bilderna har Kristin Piggelin Berggren tagit.

Igår kom ett sms. En kompis tonårsdotter har fått en stroke. Ännu en gång något som bara inte händer. En tjej mitt i livet, full med liv. Flickan kom till sjukhus snabbat och vidare till IVA-vård ännu fortare. Hon är kontaktbar och pratar. Men ännu en gång en påminnelse om hur fort våra förutsättningar kan ändras. Att ta vara på varje stund. Mina tankar går till familjen. Å även om jag vet att det är en förfärlig tanke så vill jag inte att en familj där man ställer upp varandra och andra ska behöva drabbas på det här viset. Det är inte rätt tillfälle att prata om rättvisa, men den här familjen ska inte drabbas av sånt här! Nu håller vi tummarna och hoppas på det bästa. Jag då, jo tack slånkar vidare. Igår var de marknad och lunch på HIP gården. På kvällen träning för Bettan. Vaknade med tränigsvärk i magen. Tack för det. För att hinna med allt idag gick jag upp kl 6.30. Sotat pannan, städat källaren, vattnat och rensat. Idag blir det familjerally med Helene. De ska bli kul. Hennes sö...

Invigningen på By slånkvicku avklarad! I kyrkan Det var en morgon i beslutsångest. Men så här efteråt känns de som de bästa beslutet. Besökarna lämnade kyrkan varma och glada och många åkte till Hembygdsgården och drack gott kaffe. Det var så fint. Jag har fått ett nytt favorit band: Downhill bluegrassband. Så himla bra! Ståbas, mandolin och banjo, därtill fiol, gitarr och dobro. Får ni tillfälle gå och se och lyssna!! Årets Bybo, Björn, blev rörd och glad. Och han är så värd det. Jag känner mig stolt över att styrgruppen var eniga om detta beslut och att vi fick godkänt av de övriga byborna. Nu är det bara resten av veckan kvar. Men en bra känsla i magen ska jag slånka så att det står härliga till. Det är härligt att göra saker tillsammans.

Jag började läsa Ingrid Betancourts bok "Även tystnaden har ett slut" tidigare i veckan. Den handlar om hur hon hölls fången av FARC-gerillan i Colombias djungel i 6 år. Det är en fantastisk berättelse, otäck så att jag ibland måste lägga ifrån mig boken för att komma bort. Men ikväll känns det inte så angeläget att läsa. Berättelserna från Norge är så fruktansvärda. Under en timmes tid sköt, mejades ungdomar ner på Utöya. Två killar berättar hur de gömt sig bakom en sten och utanför dem i vattnet flöt en död flicka förbi i vattnet. Det är bara så fruktansvärt, jag kan nästan inte skriva om det. Jag kan inte i min fantasi föreställa mig annat än förlamande panik. Hur kroppen blir stel och jag kan inte röra mig i ur fläckan. Det finns många ungdomar runt världen som upplever detta varje dag. Men de här ungdomarna hade åkt på ett sommarläger för att festa och ha kul, bo i tält i spöregn. Deras föräldrar skickade inte iväg dem in i en massaker. Det finns inte ord.

Har gått och retat mig på engelsmännen några dagar. News of the world, the Sun och Rupert Murdoch. Jag hoppas att ni som har läst dessa tidningar delar min upprördhet. Jag slutade läsa svenska kvällstidningar när både Expressen och Aftonbladet hämtade nyheter från News of the world. Det är ungefär lika tillförlitligt som att Clark Olofsson skulle vara chef för Kriminalvårdsverket och Christer Pettersson för Socialstyrelsen. News of the world var den tidningen som såldes i West end när man skulle ta nattbussen hem. Det var i alla fall något att titta i så att man inte somnade på nattbussen. Jag är inte förvåndad över deras journalistiska metoder. Synd att de på grund av Murdochs 20 %-iga marknadsandela av nyhetssfären i England har spridit sina tekniker. Men det är lite som i HarryPotter världen, de onda tar över det goda. Men det goda vinner till slut. För att göra saken värre så måste Camron avsluta sina besök i Sudan och central afrika för att vända hem och reda ut krisen - Men hall...

Det har varit torka. Gräsmattan är snustorr. Mycket som är negativt. Men myggen får ingen ny enerig och det är ju bra. I bilen, på vägen hem i spöregnet hör jag ett radioinslag från norra Kenya. Där flyktinglängren är överfulla med somaliska flyktingar som inte haft regn på 2-3 år. De tvingas lämna sina hem när djuren börjar dö. De tar med sig de sista djuren på sin vandring söderut. De sista getterna här proviant. Den kvinna som de intervjuade hade vandrat i två veckor med sina sex barnbarn. De sista dygnen hade de inte ätit. Flyktingskap är en fruktansvärd. Sänd en tanke till de föräldrar som skickar sina barn till en bättre framtid i en värld de inte kan ana. I veckan har mina tankar varit hos föräldrar vars barn jag har ansvaret för. Om de kunde läsa detta vill jag bara säga att jag ska göra allt jag kan för att era barn ska få det bra. Jag skulle ta hand om fler om jag kunde. Jag sätter mig på trappen njuter av regnet och inser hur viktigt det är att uppskatta de självklara sak...

Att vara vanlig Att göra vanliga saker Att prata med vanliga människor oom vanliga saker. Vardagen är en underskattad företelse Som småkakor, kaffekoppar Skogaholmslimpa och mjölchoklad Eller en nytvättad handduk som luktar - rent.

Glider in på reprisen på Taube på Gröna Lund. Och som den allsångsfantast jag har varit i många år, även om det börjar avta, blir jag fast. Det är något speciellt med Taube. Lill Lindfors och Håkan Hell... ström eller strand, kommer ialdrig ihåg. Men bra är det. Och Sven-Bertil Taube är så bra. Jag har en släkting som är i min ålder. Hennes store idol var Sven-Bertil Taube. Hon var 11 år! Tror ni att vi andra tyckte hon var en tönt eller? Men hon var bara före sin tid, 30 år sådär. Sven-Bertil Taube är en stilig karl. Jag säger inte att han är snygg, det är inte Lars Winnerbäck heller. Men Sven-Bertil Taube är stilig. Det är inte Winnerbäck heller. Sven-Bertil är snart 80 år!! Dagens sommarpratare, CG Wachtmeister. Jag har aldrig hört talas om honom tidigare. Men hans kärleksförklaring till kor får mina ögon att tåras. (Medan Sven Nylander fick mig att knyta näven och fundera över vilka människor som blir förebilder för ungdomar.) Hur som helst jag har börjat plocka av hallonen s...

Det blev konstigt i morse, jag tror att jag ställt klockan fel och vaknade en timme senare än jag trodde. Eller tog det en timme att mocka hästboxen? Märkligt! Väl hemma hann jag i alla fall dammsuga bilen och klippa gräsmattan. När jag tog dynorna till trädgårdsstolaran för att gå in kom regnet. Perfekt. Nu blir det grönsaksoppa. Sedan ett yoga pass och ridning. En ny arbetsvecka imorgon.

Har man känt doften av blommande lind så glömmer man den inte. Det är fantastiskt. Det blommar för fullt på Björka. Nyslaget hö, dagg vått gräs och nyklippt gräsmatta. Ja , det var som att cykla hem genom en Evert Taube visa. Väl hemma satte jag mig för ut och läste boken "En del av mitt hjärta lämnade jag kvar". Bra bok! Jag hade inga glasögon på mig, ser inte mer än 5-10 meter utan. Men jag hörde när de kom. Som en buffelhjord över savannen. Men det var koflocken som var på väg ner till sjön. Jag förstod då varför det var rådjuren som gick vidare i evolutionen. Korna har mer stannat i dinosauriestadiet. För det var ett hiskeligt prassel och oljud när de drog förbi. Inget smygande, eller bara en anig om att björkslyn rör sig. Jag läste min bok kände dofterna och nu men en accent av en ny Partylite favorit, som jag har glömt namnet på. Men det är lindblommorna som med sin söta doft intar hela sommarnatten.

När jag kom hem från jobbet satte jag för att läsa dagens tidning. Det var nästan helt tyst. Bara en desperat geting som försökte ta sig ut genom det stängda fönstret. Just det var som ett stileben över sommaren, i 3D. Getingen, surret, de blommande pelargonerna mot den blåa himlen och trädkronorna. Ja just det, tidningen. Jag läste en artikel om träning i mindfulness. Förstod liksom inte vitsen med det.

Tre dygn senare sitter jag i soffan med hettande, brända kinder ömma fötter och ett varmt hjärt. Det jag skrev i fredags stämmer, i år också, Trots alla irritationer så är slutet lyckat. Alla som har jobbat ägnar sista timmen till att tala om för varandra hur duktiga vi varit, funktionärer som kommer utifrån öser beröm över oss. Det behöver vi för att bestämma oss för att det är värt besväret och vi vill göra det nästa år och nästa år och nästa år....Det är så himla roligt !!

Idag har jag flaggat hela dagen och det har gett gott om tid för funderingar. Men inte alltför mycket, höll på att missa några gånger ... men det gick bra. Ridning är en bra sport på många sätt och vis. Killar och tjejer tävlar på samma vilkor, barn och vuxna tävlar under samma förutsättningar, nästan. Det underbara att anordan tävlingarna är att ALLAs insats behövs och alla kan hjälpa till. Barn blir vuxna genom att härma vuxna och behöver får vara med på samma vilkor, utfrån egna förutsättningar. Just i denna tanke ska jag fälla ner målflaggen, vänder mig om och har en meter till målkonen. Jävlar... får liksom hoppa sista biten för att hinna. Men det gick ju bra.

Årets värsta och bästa helg står framför mig. Vi har ponnymeeting på ridklubben. Dagarna innan är hemska. Sena kvällar, frustration, irritation, oro. Och detta jävla hö-köra!! Vi är inte så många i vår klubb. Och vi behöver hjälpas åt. För en ideel förening är inkomster av det här slaget nödvändigt. När jag orkar lyfta perspektiven så funderar jag över hur mycket vi omsätter i ideeltid, skänkta varor med mera. Men igår kväll tog irritationen överhanden. Jag undrar varför jag överhuvudtaget bryr mig. Jag har inga barn som tävlar, jag tävlar inte själv jag.... vet inte vad och varför jag inte får ägna mig åt annat. Det är som ett jävligt jobbigt träningspass. Det gäller att låta kroppen minnas känsla från förra året. När vi sitter på söndagkvällen, allt har gått i lås, alla är glad och vi är för trötta för att fundera över vem som inte gjorde vad eller vem som lovade något som vi inte skulle lova. Eller igår kväll när jag på ren adrelin hade mockat och plockat undan de sista och som s...