När det värsta händer

Jag började läsa Ingrid Betancourts bok "Även tystnaden har ett slut" tidigare i veckan. Den handlar om hur hon hölls fången av FARC-gerillan i Colombias djungel i 6 år. Det är en fantastisk berättelse, otäck så att jag ibland måste lägga ifrån mig boken för att komma bort.
Men ikväll känns det inte så angeläget att läsa. Berättelserna från Norge är så fruktansvärda. Under en timmes tid sköt, mejades ungdomar ner på Utöya. Två killar berättar hur de gömt sig bakom en sten och utanför dem i vattnet flöt en död flicka förbi i vattnet. Det är bara så fruktansvärt, jag kan nästan inte skriva om det. Jag kan inte i min fantasi föreställa mig annat än förlamande panik. Hur kroppen blir stel och jag kan inte röra mig i ur fläckan. Det finns många ungdomar runt världen som upplever detta varje dag. Men de här ungdomarna hade åkt på ett sommarläger för att festa och ha kul, bo i tält i spöregn. Deras föräldrar skickade inte iväg dem in i en massaker.
Det finns inte ord.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

På resa ut i landet, måste göra det oftare!

En vanlig kväll i maj

Att vara nån