Mitt liv med iphone

Jag föll för frestelsen, trots alla goda föresatser och högt buret huvud, och köpte en iphone i december. Nu har har det gått några månader. Och jag måste säga, helt nöjd är jag inte. Längtar till en telefon som inte reagerar som ett barn med adhd. Så fort jag rör telefonen händer något. Oftast inte det jag förväntade mig. Ni är nog många som fått telefonsamtal från mig. På Ericsson (och Nokia, jag har haft båda) så kunde jag rädda mig genom att lägga mitt eget först. Iphonen den plockar lite här och där i telefonlistan. Men visst är det roligt att kunna tala om för mina vänner var jag är någonstans, just när jag är där. Alla glada pårop när jag är på gymet eller i stallet. Visst är det bra att boka av gympassen när jag inte orkar åka, eller läsa tidningen och kolla mailen. Livsnödvändiga saker som måste göras. Och alla dessa app:ar. Igår fick jag veta att det finns en app som gör att man kan kolla stjärnbilder och en som kan läsa av vilka flygplan som flyger över. Stämmer det? Och vem kollar om det är rätt? Själva vitsen att kolla på stjärnhimlen är att se oändligheten och undra vad som finns däruppe. Jag har ingen större koll på stjärnbilder och konstruktören till appen skulle kunna skriva vad som helst. Och det där med flygplanen: vad är vitsen när jag står på marken? Jag har (a) missat det (b) skulle inte med. Att telefoner tänker själv stör mig. Men det är någon som har talat om för iphonen vad den ska tänka, säger den kloke tekniknörden. Ja förvisso. Men om jag ska skriva att jag är PÅ BJÖRKA - gården där stallet ligger. Blir jag förbannand att den som talat om för iphonen vad den ska tänka säger BJÖRKS. Efter tredje försöket gav jag upp. Det tragiska är att jag kommer att fortsätta logga in mig och vill ha glad pårop. Jag är en svag själ som inte kan stå emot och faller för det mesta trots bättre vetande.