VID LANDSVÄGEN

3 ½ dagar kvar!! Efter snart 20 år med socialt arbete ska jag ta klivet till något helt nytt. Visst var Migrationverket nytt på sin tid - men inte på samma sätt. Kul och spännande och sånt gillar jag. Att hålla kvar känsla att det kommer att vara kul känns som det svåraste. Jag får en massa tanker om hur det skulle kunna komma att bli. Problem och domedagsprofetior - de måste jag hålla ifrån mig. Det är intressant att reflektera över omgivingen. Och vad som händer, eller snarare inte händer. Jag gör mitt och tar inget ansvar för resten. Om någon frågar : har jag betalt min skuld - som Ulf Lundell skulle sagt

Jag hade börjat se fram emot semestern så till dem milda grad att jag köpt gymkort bara för att vara väl förberedd. Beach 09 tänker någon -nej tack det konceptet har aldrig varit något för mig. Efter de senaste årens ridskador, en avsliten lårmuskel, en skadad armbåge och ett urleddraget knä är det bäst att träna lite inför ridsemester i Italien (yippie) i maj. Jag har hunnit träna fem gånger och kände redan att både knäet och armbågen blëv bättre. Vad händer? jo jag far av hästskrället igen och sliter upp det där nästan bra-iga knät. Det sa liksom bara floff. Jag trodde, naturligtvis, att jag skulle dö. Jag gör nämligen oftast det när jag blir sjuk eller skadar mig. Men knäet satt kvar, om än några storlekar större, men kvar satt det. Nästa katastrof väntar runt hörnet, jordskalv i Italien. Nu pratar vi Katastrof. Vilket inneburit att mitt knä nu är smärtfritt (kanske inte), men det måste ställas i proportion till det andra. Jordskalvet är lite söder om vårt resmål... känns som lite ...

Jag sitter på mitt arbetsrum och ser ut genom fönstret med nya perspektiv. Dels för att mina mycket uppskattade hyresgäster har huggit ner det STORA trädet som skymt utsikten. Jag hoppas nu på en sommar där myggen blåser bort och inte fastnar i träden. Jag har numera helt (nåja) fri utsikt till vattnet, och inte bara vid extremt högvatten. Den fria utsikten innebär att jag kan ha total koll på hur hästarna har det och jag förbannar nu människor som inte tänker själva. Och jag måste åtgärda detta så fort teet är urdrucket. Jag var i Stockholm igår. Solen sken och huvudstaden visade sig verkligen från sin bästa vårsida. Nationalmuseum, lunch, NK och fika. När jag återvänder till centralen har jag ont i fötterna och ser fram emot att få komma hem. Vad här det som gör stan så tilldragande? It beats me.. När jag kom hem satt jag på yttertrappen en stund och drack en kopp te. Ny sort inköpt på NK. Fåglarna sjöng och solen värmde. Vad är inte det värt mot att trängas med människor och gå in i...

Det har varit en låg helg. Mycket låg, mest under täcket och titta på film. Man hinner med många filmer och halva böcker om man LIGGER i länge. Hur som helst - nu tror jag att det har vänt. När allt känns som djävligast tar jag fram Lundell. Och jag vet att det finns ni där ute som har "issues" angående honom. Både plus och minus. Men för mig är han som den lilla iprenmannen. Tro det eller ej men det finns ett Lundellcitat för de flesta lägen och på alla platser. "När vinden kommer in från sydväst, jag sov ingenting i natt och himlens alla stjärnor dom glimma mot mig som en outtömlig skatt Så kom hit kom hit kom hit kom till mig och dansa morgonen doftar vår och jag är glad igen... Inget mer att tillägga. Full stop

Har just tillbringat en timma med att göra något som verkade meningsfullt och som delades med Lissa i Hong Kong , Sam i Boston, Christy i LA alla ni andra where ever you are. Earth Hour. Vad det har för betydelse spelar ingen roll. Men det har i alla fall fått mig att känna att vi är en värld med ett mål, att försöka att överleva. Det är mysigt med stearinljus och det skulle vi väl kunna utlämna oss till lite oftare? Jag hoppas att ni har överlevt i Cape Town, Luleå, Torsåker, New Yersey och Helsningborg .....

Ännu en gång hamnar jag i sådant jag inte har tid med. Jag skulle ha seminarium, via internet. Jag satt en timme och väntade - men ingen där. Jag år inte tag i någon och inget händer. Jag blir "lite" frustrerad. Jag har inte tid med det här. Räddningen - som fick mig att tänka på annat var Hem till gården. Den går än!! Men inte riktigt så unikt som det var med Amos och Annie på puben. The Dale verkar vara som vilken byhåla som helst men intriger och ansiktsoperationer. Tur att jag inte här hemma så ofta på förmiddagarna för då skulle jag nog kunna fastna.

Tjänsteresa till Uppsala och snöstorm. Inge bra. Jag kör bort mig redan i Sala och förbannar vägverket som bygger om vägar så att jag inte ens hittar i min egen bakficka. Jag förbannar rondeller, sex stycken från kontoret och genom Sala. Nej, tacka vetja när man fick åkt till Hedemora för att köra rondellkörning. Snön vräker ner... I sista rondellen i Sala får jag en snilleblixt - jag kör vänstervarv. Men ändrar mig innan jag kommer fram. Det var nog tur det. Rodeller i Uppsala ... orkar inte räkna. Stressen har minskat när jag kommer fram. Solen skiner och jag ser tornen i domkyrkan. Oförättat ärende - det har jag inte tid med. Hem igen. Kön på McDonalds och adrenalipåslaget är högt. Misstar nästan (bara nästan) mobilen för hamburgaren. Hemväg, snön vräker ner. Tar spolarvätskan slut går jag hem. Men räddningen kommer: Nickelback och Coldplay på högsta volym tack för det Rix FM. "That was when I ruled the world......" Rondellerna i Sala. Varför har man satt älgskylten mitt i...

Jag kan egentligen inte kommentera Melodifestivalen, eftersom jag inte har sett den. Det är lika roligt att läs morgontidningarnas kommentarer - tillskillnade från kvällstidningarnas "bildextra" upplagor. Oj ja, rätt låt vann. I alla fall rätt sångerska. Malena Ernman är bara bäst - hon är sångerksa, artis och en riktig människa. Lycka till säger jag bara :-)

Tisdag förmiddag: snön vräker ner och jag har ett adminstrativt flow. Det är riktigt avkopplande att sitt och vända papper, skriva på datorn, rensa bland gamla saker och boka in i kalendern. Jag behöver inte tänka speciellt mycket och det blir en mindre hög i korgen. När jag behöver ett break tar jag en cafe latte från kaffemaskinen - urk. Det ger ändå en viss tillfredsställelse. Även en vanlig tisdag i mars kan vara kul.

Fredag kväll efter en vecka som varit händelserik - vilket de senaste veckorna tagit för vana att vara. Gin och tonic gör att tankarna får snurra lite fritt. Jag trodde att tillvaron skulle gå i ett upptrampat spår. I och för sig inte så väl trampat men ändock. Jag hade hoppats att jag skulle bidra till att trampa denna stig som min arbetsplats gett sig ut på. Men idag har vi trampat ut på en ny stig. Jag kände inte att vi var på väg ut i träsket. Men tydligen känner ledninge så och vi går tillbak upp på torra land. Men jag hoppas att vi inte stannar på torra land. Jag vet inte om jag vill vara i en organisation som alltid vill vara på "torra land". Men jag ska inte vara med längre. Jag ska sätt mig i en båt som är som på en is som varken bär eller brister. Kanske får jag sparka båten över isen eller annars ska jag försök ta mig fram i is-sörja. I den bästa av världar får jag ro i en isfåra med fasta kanter ute riska att gira fel.

Senaste veckorna har mina moralfilosofiska funderingar tagit mycket tid. Vad är en god människa? Är jag en god människa? Vill jag vara en god människa? Det där sista är naturligtvis inte en fråga jag går omkring och funderar på. Jag vill självklart vara en god människa. Så långt har jag ändå kommit att jag tror att alla vill vara goda, utifrån sin uppfattning om vad det är att vara god. So far so good. Men jag har under den senaste veckan gått med i Rädda barnen och Röda korset. Jag funderar på att (för tredje gången) skaffa mig fadderbarn och jag inser att jag måste börja pensionsspara, naturligtvis i en etisk fond. Jag kommer även att släcka lyset en timme den 28 mars!! Av omtanke på miljön och ren godhet. Idag kom backlashen. Jag kom på varför jag inte kan se på mig själv som helt igenom god. Det finns människor som jag tycker så illa om att jag blir helt likgiltig. Jag skulle kunna säga vad som helst. För bara vetskapen om att det kommer att sår dem, irritera dem eller göra dem hel...

Det är dax att avrunda en händelserik vecka. En vecka med nytt jobb, kunglig förlovning och mera snö - en ska bort. Den senaste veckans - eller snarare tisdagens (24/2 -09) totala fokusering på kronprinsessans förlovning gjorde mig till republikan. Varför - jag kan inte förklara men jag tror inte på systemet. Men nytt jobb och snö det tror jag på. Att jobba med något jag brinner för, något som får det att pirra i magen och bubbla i huvudet. Det är vad jag behöver just nu, för det är inget att som får det att bubbla i huvudet och pirra i magen, i brist på bröd....... Men livet är underbart och jag kan stå ut med en kunglig förlovning.

eller rapport från sjuksängen. Jag är sjuk, troligen något jag kommer att dö av. Jag har svårt att andas, men kroppen känns relativt fräsch. Jag mår bäst i sängläge och har funderat, tittat på film och TV de gångna två dagarna. I morse såg jag Hammerfall på morgonTV. Det är något motsägelsefullt med hårdrockare i ett morgonprogram. Men Joakim Can verkar så himla trevlig, han ser så glad och snäll ut. Tills han börjar sjunga. Då förvrids ansiktet i något som verkar vara akuta födslovärkar, han headbangar som om han hade krysvärker. Jag lider . Texten är säkert bra men jag kan inte lyssna för min kropp översvallas av hans smärta och ilska. Under programmets reklampaus är det reklam för dansbandet Scotts. Här är det tvärtom. Sångaren ser så himla snäll ut, takten är liksom bara go' och gla'. Men så meningslöst - jag sjunger med, varför vet jag inte. Jag önskar i den stunden att det var Joakim Can som sjöng sådär glada och snälla låtar. I would love him all the way, baby. Men nu gå...

Både facebook och blogg, börjar bli internet nörd. Eller är det för att jag ska kvalificera till KUL-klubben.

Ska det bli någon ordning på det här så måste jag skärpa mig, varje gång jag loggar in har jag glömt lösenordet!!! Det är inte speciellt ofta jag bloggar m a o. Hur som helst, tiden går så fort att det bara försvinner. Hemkommen efter en vecka på hästryggen på den ungerska Pusta har ännu ett av årets projekt avklarats. Nu är det bara att upp med axlarna, in med huvudet och plöja sig igenom hösten och mörkret för att komma ut till våren. En vinter rikare.

Hur kommer det sig att man måste dela med sig av sitt illamående. Jag tycker att finns en mening med att ha gränser i livet. Inte bara för gränsernas skull. Men att passera en gräns betyder att du bryter nu mark och pröver nya saker. Att hela tiden vara gränslös man svara så oerhört ångestdrivet. Det är lite som att resa i Europa, man vet inte om och när man passerar gränsen till nästa land, ingen stämpel i passet, inget pirr i magen " här har vi aldrig varit förut". Att lägga ut sitt dåliga mående med kryptiska ord blir som att be människor att följa med på denna resa utan att veta om det är verkliga eller fiktiva gränser som passeras. För språket blir ju obegripligt.

Varför kan inget vara vid det gamla? Till och med inloggningen på den här sidan har ändrats. Det är flera steg innan man kan börja. Det kanske blir lättare i längden men allt nytt är ett bekymmer. Tänk om de var som förr? Hualigen, folk dog vid 46, av kallbrand och tandvärk. Men vissa saker skulle behöva vara "som förr". Jag var på föreläsning med Matts Pettersson, rekommenderas starkt. Att äta så att man orkar vara ledig! Barns fetma idag beror inte på fett utan.... just det SOCKER. Jag pratade senare med en kollega: barnen (åk7-9) kan inte äta med kniv och gaffel. Jag pratade men en kvinna som berättade att hennes son kunde stå och äta socker med en sked ur påsen!!!! Vad hände med uttryck som " sitt kvar tills du har ätit upp maten" eller "glass?" det får du efter maten". Nu säger man inte åt barn att "ta ner armbågarna från bordet" utan "kan du gå ner från bordet". Låter det här konservativt? ja, det kanske är det . Men jag bl...

Just nu så kommer den där svidande klumpen i magen för ofta för att det ska vara sunt. Mycket att göra på jobbet, hästarna, ekonomin ja det är mycket. Jag tänker mer på att ge hästarna bra, balanserad kost än vad jag själv stoppar i mig. Jag tänker mer på hur mycket skrikande tonåringar orkar med än vad jag själv står ut med. Jag sitter och hör kollegor säga att de är raka och lätta att kommunicera med när jag inte förstår ett ord av vad de säger. Jag säger till min libyske pskykläkare till kursare att "det är bara den som låter sig trampas på som blir trampad" och sitt i möte med en svensk psykläkare och låter honom göra ner mig totalt. Hur dum får man vara, finns det någon gräns för vad 230 högskolepoäng gör för nytta? Eller är detta bara ett behov av dålig bekräftelse, som vilken loser som helst. Svårigheten är att se att jag har samma kamp att ta med mig själv som "mina" gapande, missbrukande tonårstjejer. Å dom har problem.

Fyra månader sedan sist!!! Unbelievable. Men jag har inte tid. Jo jag har tid, jag har 24 timmar som vem som helst. Men jag använder nästan varje minut som det är nu. Jag har skaffat mig en viss balans mellan jobb och fritid. Ingen TV, två timmar i stallet. Några timmar framför datorn. Sedan sover jag som en stock. Däremellan lite Johnny Cash och julmust. Det är nästan lite oförskämt när folk säger "jamen är det inte ett förfärligt jobb du har?" Jajamensen men det är inga problem. det var längesedan jag kände mig så avstressad från jobbet. Men det finns annat... fortsättning följer

Nu har det gått en månad igen. Herre Gud, vart tar tiden vägen. Nu tid nya vyer.... Hur som helst, det är i alla fall rättvist. Sedan jag skrev senast har det gått lika länge för alla. Nytt jobb, om det fortsätter så här kommer det att bli dyrt för min nya arbetsgivare. Men adrenalinet rusar och hjärnan jobbar på fullfart. Är meningen med att den som har något att säga är någon som har något att klaga på? då har jag verklingen inget att säga. På väg hem genom ett kolsvart landskap kan jag bara känna mig så nöjd. "Älgjakt pågår" och jag är inte skjuten ännu. Det är mörk, jag har åkt vägen 1000 tals gånger, ja mer än så. Men jag kan fortfarande känna att det är så befriande, både nattetid och dagtid. På morgonen ser jag solen gå upp över ett spegelblankt vatten och nu speglar sig månen, sådär mystiskt i vattnet. Ja nästan saligt!