VID LANDSVÄGEN

Känsloätare. Att äta för att still känslor. Det är min fälla. Ofta handlar det om mat och händelser som är förenade med lukter. När jag går förbi ett bageri så har jag svårt att stå emot en nybakad fralla. En doft av nygrillat - kroppen vill ha kött och rödvin. Ja, ni fattar! Men att väcka minnen med mat. Där personer, bilder och händelser kommer upp tillsammans med "mat", det hjälper motivationen och lugnar själen. När jag under 2001 bodde i London fanns ett litet lunchställe där de serverade raps och smoothies. Detta var relativt nytt och stället var mycket populärt. Jag har varit skeptisk mot smoothies. Jag tycker att jag kan äta frukten som den är. Och det går inte att göra dricka på rödbetor utan att köpa en hip och dyr råsaftcentrifug. Ja, ni hör hur mycket motstånd det finns i det argumentet. Men nu! Minnena från hålet i väggen på Westbourne Grove i Notting hill läggs på rad. Jag fastar med juicer på fänkål, rödbetor, lime, gurka, annans, citron, avokado. Huvudvärken...

Jag ska tapetsera sovrummet! När jag söker på den mest populära tapeten så kommer den här upp. Jag kan varenda vinkel i den här tapeten. Jag kan följa fingret genom  alla mönster utan att lyfta fingret runt varenda blomma och varenda blad. Den satt på väggen i mitt sovrum som jag delade med min bror när jag var liten. Jag tycket väl inte att den var ful, inte fin...men det jag skulle inte sätta den i mitt sovrum idag. Det är något konstigt med det som kommer tillbaka och som tidigare inte haft någon speciell betydelse, eller för den delen något speciellt minne. Den har bara varit där. Som en markör över det som varit och inte är mer.

Mitt liv har tagit en ny vändning. Jag har varit hemma med lön sedan augusti 2018. Av någon konstig anledning som jag har svårt att redogöra för. Skönt skulle någon säga. Ja, jo förvisso . Men osäkert, oroligt och att ifrågasätta sig själv. Nu är jag över på andra sidan. Processen är klar och jag kan går någotsånär hel ur det. Om vingklippt och en stor tillitsförlust till många personer. Jag har fått uppleva hur det känns att uppskattning ena dagen och sparken dagen därpå - av samma person. Och dessa mina vänner- de har fallit tungt mycket tungt. Jag har analyserat själv och med andra vad det var som hände. Men nu är det så - jag kommer nog aldrig att få vad som gick fel, egentligen.  Men jag vet att detta har hänt av en anledning som är större och jag kommer att lära mig något och gå på  nya vägar efter det här. Saker som jag ändå gjort är att jag så gott som varje dag gått upp samma tid - strax före 6. Jag har hållit i träningen, med ett litet avbrott när jag spräckte ...

Efter 20000 steg ett uteblivet regnväder har jag funnit varför min fascination för jag tycker så mycketvom den här staden. Vi har inte setts på 10 år men det var som att möta en gammal vän. De perioder jag varit här, 86-87 och 01, var inte bara en dans på rosor. Det var, åtminstone som au-Pair mycket funderande och existensiell , ja ångest . Men London hon hjälper dig ( för London är definitvt en hon). Det finns så många alternativa vägar att skicka sin tankar så de fastnar aldrig. Små saker i det vardagliga att fundera över. För det finns fortfarande engelska husmödrar gör sin grocery shopping på Fortum&Mason.  St Johns Wood ser i stort sett lika ut. Men för 30 år sedan var det Jaguarer, RR, MorrisMini och Vauxhall parkerade utanför husen där det idag är Mercedes , Audi, Toyota hybridbilar och Golf. Och  byggarna  arbetar på byggen i joggingbyxor och gympaskor (dock med hjälm och varselväst). 

Jag har gått från förtvivlan till förundran tillbaka till förtvivlan under hösten. När tillvaron förändras hastigt så hamnar vi i chock. Så är det. Chocken är ett tillstånd som kan vara allt från några sekunder av glädjerus till år av förlamning. Men chocken är inte statisk och den utvecklas och förändras. Jag har haft förmånen att medvetet och i lugn och ro se och uppmärksamma hur jag reagerat på chocken. Detta, för andra gången  mitt liv. Första gången var när mitt hem brann upp i en flyttbil. Då var reaktionen rent fysisk. För det fanns inget som jag själv kunde gör år att situationen. Jag kände hur hela min fysiska uppenbarelse och energi fokuserdes på att överleva. Kroppen väcktes genom tre dagars promenad genom Berlin. När värken av överansträngda benhinnor gick igenom det lock som fanns mellan kropp och hjärna. Smärtan var omöjlig att hålla ifrån mig. ( Jag leviterade genom Berlin den sista dagen och gick på toaletten första gången på 10 dagar.) Idag är grunden f...

Idag började det på allvar - mitt liv som fritidspolitiker. Som vald representant för Centern i Avesta. Det är stort! Både personligen och på ett mer filosofiskt plan. Men jag blir så imponerad när vi har partimöten. Det finns så mycket engagemang och erfarenhet och det är en fröjd att få ta del av detta. Jag ska verkligen göra mitt yttersta för att sätta mig in det som ligger i mitt ansvar. Det ligger en utmaning i att jobba för det vi lovat i valrörelsen. Men också ha respekt för det resultat som valet har gett. I Avesta röstade över 14 % på SD. Och det är i grunden ett parti som vill skilja människor åt pga etnicitet och nationalitet. Att vi ska lämna fri och rättigheter som vi kämpat för i årtionden. Som vi idag anser självklara och jag vill inte tro att det finns så många i vår kommun, och vårt land med för den delen som vill gå tillbaka i tiden. För det är omöjligt. Med ett klokt ledarskap och en bra samtal och diskussion är min förhoppning att jag ska kunna göra, om än så litet,...

Chips är inte mat!! Det kan inte bytas ut mot middag. Med får jag tag på en påse Salt och vinäger - då kan jag inte hålla mig. Vad vad blir då resultatet? Jo en natt i våndor av ont i magen - och dåligt mående ( inte bara fysiskt ) . Det är som en Winnerbäck text - när klådan kommer inifrån. Och det passar på fler en än sätt. "När hösten skingrat myggen kommer klådan inifrån " (Gråa dagar) För när värmen släppt greppen, trodde jag att jag skulle få en god natts sömn. Men det är bara att ta tag i vardagen och åter till rutinen. Och något som rensar systemet. Steg 1- vatten 2. kaffe 3.kvarg och bär. Och mer vatten. Och inge chips - men påsen är ju inte om...Så jag kanske återkommer i frågan.

Jag håller på att avsluta ett epok i mitt liv. Ett jobb som har varit mitt liv i 9 år. Jag vet , jobbet ska inte ta över ... men jo det kan det faktisk få göra. För i det här jobbet har jag utvecklats själv och utvecklats med andra. Jag har utvecklat andra och jag har utvecklat en verksamhet och jag ska avveckla. I maj 2009 startade jag det som skulle bli Hedegården  och om två veckor lämnar jag in nyckel. Just nu håller vi på och rensar, kastar och plockar ihop. Jag (och mina kollegor) är helt slut på dagarna. Kanske inte för den fysiska ansträngningen, men den mentala. För det är så att jag under dessa år skapat en person som jag nu inte vet vad jag ska göra med. Jag har varit en bland fantastiska medarbetare och ungdomar. Och vi har skapat varandra. Vi har stött och blötts. Lärt känna varandras pros and cons. Även om jag som chef inte "somnat ihop och vaknat ihop" som en medarbetare beskrev det, så har jag fått vara en del av detta. Jag har varit med i process där männi...

Genom  göra saker som du mår bra av , så mår du bättre och vill göra flera saker som du mår bra så att du fortsätter att må bra. Till slut mår du bra mest hela tiden. Men så kommer en dag när du måste ta dig an något som du inte är bra på eller som inte är så kul. Men då vet du att du kan så så många andra saker så vet du att om du inte skulle lyckas fullt ut så har du andra saker som du kan och klarar av och ett misslyckande är bara just det, ett misslyckande som läggs till erfarenheter av 100 positiva erfarenheter. Så fortsätt göra saker du mår bra av och  träffa människor du blir glad av, och du mår bättre. Men du orkar och väjer inte för svårigheter för du är stark !

Jag hittade ingen bättre bild. Men en fantastisk soluppgång för symbolisare denna fantastiska majonsdag. Kalender har varit full idag! En dag som jag har våndats för. Skulle det gå ihop eller skulle jag vara ständig sen? Men det har gått bra och jag känner att jag gjorde bra prioriteringar. Det har varit en rad intressanta möten med nya bekantskaper. Det väger verkligen upp oron för att inte hinna eller räcka till. Kortveckor är både något att se fram emot, och stresshöjare. Just nu sitter jag och dricker ett litet glas sherry och lyssnar på SMHI:s väderleksrapport. Och jag kan för mitt liv inte förstå vad som det är som någon kan hetsa upp sig på för. För mig har väderleksrapporten varit en tidsmarkör sedan jag började gymnasiet. Det har också fått mig att få ett grepp om Sverige. Att det är olika förhållande in Falsterbo och Nikkaluokta , höga flöden i Västerdalälven - Undrar vad det innebär för som bor där? Tyborönn , Naven , Anholt, Drogden - att följa dessa orter...

Har fått sjötomt!!! Noterar just att sedan detta kort togs, i 8-tiden i morse har vattnet stigit ännu en bit. Den lilla viken utanför mitt fönster har blivit i sjö. Det känns inte som att det är någon fara, huset ligger högt. Men det är intressant med att det här, det  är klass 2-varning. Idag kom något och flöt utanför stallet. Vad, vet jag inte. Kan ha varit en rishög, en bäverhydda eller en gammal eka. Men det är som sagt ingen fara för mig. Det finns minnesstenar med inristade höjdmärken, som ligger högt över de nivåer som vi har idag. Och det är väl så att det här är något som förenar oss lite över tid och rum. Samma oro, samma känsla för övervakning. Men kanske inte samma konsekvenser. Jag kan tänka på det ibland, att det finns saker som vi delar med andra tider och uttrycket : same same but different. I en tid när allt känns som att inget är som det tidigare varit, kan det vara bra att fundera över sådant som är som det varit tidigare. Inte för att det var bättre förr, f...

Efter ett längre avbrott i skrivandet så tänkte jag komma igång igen. Det är en spännande tid som står framför oss. Och många tankar som kommer längs vägen . Häng med mig och diskutera gärna .

Jag blir så glad när jag kommer till en butik och personalen är helt underbar. Och jag blir ännu gladare när jag kommer till butiken på eftermiddagen, när personalen stått där hela dagen och fortfarande med ett, faktiskt genuint leende och utan stress fortfarande är lika tillmötesgående. Det hände mig igår på Teliabutiken i Kupolen, Borlänge. Jag har för, vilken gång i ordningen har jag glömt, tappat min iphone i stallgolvet och spräckt glaset. Efter lite diskussion om det verkligen var så att försäkringen täckt den här telefonen eller inte så gick jag hur som helst dit. Det var två veckor sedan och Caroline B var lika trevlig då. Fixade så att telefonen var inlämnad. Frågade mig flera gånger om jag hade säkerhetskopierat, om jag ville låna en telefon från butiken under tiden. Och flera saker som hon säkert visste brukade gå fel när telefoner lämnades in. Nu kom jag tillbaka två veckor senare och skulle hämta ut min telefon. Caroline B. kom ihåg mig -  jo faktiskt gjorde hon...

Hela våren har gått, och frustrationen har stigit. I över 15 år har jag jobbat med flyktingar. Men det här har varit den jobbigaste perioden. Och ja, det är värre än hösten 2015 när det strömmande in människor som sökte skydd i Sverige och jag det är värre än 2005 när jag funderade över mitt eget uppdrag. Men med över 25 år inom socialt arbete så har jag övat mig i att jobba hårt, se hopp där det kanske inte finns något, se humor i situationer som utomstående inte förstår humorn i. Och att arbeta med insikten att jag har större möjlighet att påverka ett system inifrån. Men nu är det tungt. Jag har inget problem att se att alla som kommer till Sverige ska inte stanna i landet och utmaningen är att hjälpa dem till en annan plats i världen på bästa möjliga sätt. Men när barn - och ja det var barn som kom hit för två år sedan- har satsat  2 - 2,5 år av sitt liv. Men hopp och förtvivlan, får detta krossat efter två år!! Tillbaka till Afghanistan och Somalia, länder dit vi övriga...

För över 25 år sedan, en sommardag 1991 kom jag till Heleneborgsgatan på Södermalm. Det var en varm sommardag, Stockholm var ganska tomt på folk. Jag var på väg ner för att träffa kompisar på Långholmen. Jag hade promenerat från Södra station och hade gått fel, skulle gå Högalidsgatan ner till Långholmsgatan, en gick lite för långt. När jag svänger in på Heleneborgsgatan, som är så där sommarvarm som bara en sommarstad kan vara, spelar någon klarinett vid ett öppen fönster och det ekar mellan husen. Och just där och då så beslutade jag mig: Här ska jag bo!! Ett år senare på födelsekalas hos en kollega hör jag någon säga : Vet ni någon som behöver hyra en lägenhet på Heleneborgsgatan? JAAA!! Jag hade tänkt mig en paradvåning med utsikt över gatan och mot Riddarfjärden. Där jag kunde öppna fönstret och spela cooljazz, så att det ekade över gatan. Nu var Heleneborgsgatan 20, längst ner mot porten. Men det var Heleneborgsgatan, och är bodde jag i två år.  Och visst är det så, a...

    En som vill ta selfie, en stor och en liten. Ingen vill täcke på sig. Och de får bestämma själva.

Ove är tillbaks från dödsriket, igen . Förra lördagen trodde jag att han dog i mitt knä . Inlindad i en filt och han var helt utslagen. Men ni har han piggat på sig. I gammal god form - nästan. Tacksam för det dyraste fodret de har på Zoo-affären. But he is worth it - almost.

Två dagar på kurs inlösningsfokuserat ledarskap wow!! Kul med inspiration kul med nätverkande energiboost yes Trots detta drog jag fötterna efter mig i stallet, två timmar efter att hovslagaren åkt - bara för jag kunde. Nu är det naked pasta - bara pasta till middag, falsksång av Bob Dylan, och ... inget mer. Ja just ja, lite fattigare på pengar och lite rikare på hästar. 

När Peder Fredricsson beskriver hur han känner sig som ett med sin häst är nog en känsla som alla ryttare önskar. Och som vi kan göra likaväl en kall januaridag i mörker som vid inridning på en OS-final. Att älska sin häst - utöver det vanlig och något som varje hästtjej någon gång känt. Det är därför vi gör saker som ligger bortom alla vett och rimlighet.   Jag vet att jag är lite väl tårmild -och i går kom tårarna igen. Rörd till tårar - kanske inte så mycket av jobbet som alla idrottsmän och kvinnor gör. De flesta av oss sliter i vardagen. Och det är ligger lika mycket slit bakom Peder Fredricsson som för Henrik Stensson - men ändå så stor skillnad. Det som gör mig mest rörd i Jerringpriset kan ge uttryck för så mycket förakt för en stor del idrottssverige  och i de flesta av dem flickor. Och till krönikören i Expressen som redan innan Peder Fredricsson fick hela Sveriges stöd, formulerat sin avsky mot ca 280000 personer som la sin röst på Peder...

Nyheterna pratar om president skiftet i Washington och jag undrar hur det kommer att beröra mig. Troligen, men frågan är hur jag själv ska agera för att hålla mig i något så när balans. När någon del är ur rubbad ur läge påverkas hela systemet. Jag har ont i svanskotan, troligen ett resultat efter sensommarens avramling. Nu har jag också ont i nacken ock knäet. Men det är tydligt att det hänger ihop när jag gör min morgonyoga. Nu har jag fått loss lite spänning i bäckbenet, och då känner jagvinte av knäet. Så är det, det hänger ihop. Under tiden äter jag min apelsin varje morgon och tänker på en granne vi hade när jag växte upp. Gustav och Valborg var två syskon bodde tillsamman på en liten går i byn. Gustav berättade för min pappa: Valborg och jag har delat på en apelsin hela vintern, och vi har hållit oss friska !  Det vi tror på håller oss vid liv.  Ha en bra dag